2 år

 
 
 
20 Juni 2011. 
 

Jag flyttades från sös där jag varit tvångsvårdad i en vecka till Scä. Jag svimmade på stengolvet och slog upp läppen kinbenet och min mobil krossades. Men allt detta är värt luft jämnfört med vad som skedde en dryg timme ifrån mig. En del av mig togs ifrån mig, den bästa delen av mig. Den som inte var trasig, skör, mörk och helt förstörd. Mitt livselixir, min älskade. Donna avled denna dag för exakt två år sedan, och ännu idag så går faktiskt inte en enda dag utan att ett flertal tankar rör sig om henne. Jag bär hennes namn runt min hals ännu idag för att jag försöker hålla henne så när mitt hjärta som möjligt, och även fast hon lever i mitt hjärta så känns det inte tillräckligt. Jag kan aldrig återbetala henne för all den lycka, glädje och hopp hon gett mig. 
Denna dag var jag helt beredd, jag ville dö, jag var redo. Men jag var handlingsförlamad av smärtan som färgade allt i min syn, i min kropp svart. Jag kunde inte acceptera den frånvaro och den närvaro jag befann mig i. Jag kände inte någon lycka, ingen glädje, ingen sorg, ingen ilska, allt var tomt och allt var smärta, men den smärtan var annorlunda än annars, den var avdomnad. Den var meningslös. Precis som jag tyckte allt var på denna jord, jag ville komma till dig, till lyckan. 
 
 
20 Juni 2013.
 
 

Om det finns något jag skulle kunna säga till mig själv då är att, nej smärtan går inte över, nej det blir aldrig bra, och nej det blir inte lättare. Däremot så kommer saker som gör att man tar sig samman, inte för sig själv, utan för att smärtan man åsamkar andra är för stor och dämpar inte, utan lägger snarare mer tyngd i smärtan du själv känner. Nej du kommer aldrig fullt ut kunna lita på någon och nej det kommer aldrig kännas bra, men du kommer att försöka och du kommer att ha folk som är beredda att ta emot dig när du faller ner i hopplösheten. Det kommer att finnas människor som får dig att känna igen och de är de du ska ta vara på. 
 
Och till min älskade Donna så vill jag säga att det kommer aldrig komma en dag då jag kommer glömma dig, men jag har nu lärt mig att acceptera och det är en jävla bit jag kommit ska jag säga dig. Det känns nu inte som att jag behöver lägga hela mitt mående på någon annans axlar, och det har du lärt mig. Du har faktiskt gjort mig till dne jag är idag. Du har gjort mig ödmjuk och lärt mig att hantera situationer med lugn och framförallt att aldrig döma någon, för det finns något annat där inne. Jag har mycket att tacka dig för, men mest vill jag bara tacka dig för att jag fick vara en del av ditt liv och att du var en del av mitt. Jag vet att du har det bra nu och den känslan och vetskapen gör att jag varje dag kan tas med längtan efter dig. Jag kommer alltid älska dig!
 

Sthlm sthlm gör mig glad




En apa som liknar dig



Far from the others, Close to each other











Håll om mig, något hotar kväva mig

 







RSS 2.0