Awkward❤️



















I can never repay you, what you did for me is way more

 

Hero

 

 

HUMAN

 
" But I'm only human
And I bleed when I fall down
I'm only human
And I crash and I break down
Your words in my head, knives in my heart
You build me up and then I fall apart
'Cause I'm only human
I can turn it on
Be a good machine
I can hold the weight of worlds
If that's what you need"
Förväntningar. Stres. Press. Krav. Ideal. Normal. Unik. Speciell. Tyst. Hög. Ingen. Alla. Allt. Inget. Bäst. Blygsam. Prestation. Självhat. 
 
Vad är det vi gör med oss själva? Hela våra liv kämpar vi med att nå upp till krav, prestationer, modeller och ideal andra har satt upp för oss, eller egentligen ingen har satt upp för oss. Det finns en tyst acceptens och en ännu högre icke acceptans för de som faller ur formen som är skapad för oss alla. Man förväntas göra revolt i tonåren, men sedan återgå till det liv som vi alla "vill" ha. I en klass förväntas det att finnas de populära, de tysta, de utsatta, de mobbade, de unika och de bortglömda. Det är ingen fråga om saken, alla har sin plats, alla passar in i. 
 Varför anser vi detta vara ett okej faktum, en hållbar livsstil? Vi människor pressar oss och stressar oss för att hinna med livets alla olika milstolpar som anses som normen för oss alla att följa. Den som inte håller hela vägen eller försöker bryta sig ut får ta konsekvenserna av sitt misslyckande och ta emot all möjlig skit som vi andra eller de andra kastar på oss. Man ska kunna ta ord som "hora", "tönt", "fet", "anorektiker", osv. Det är vad dagens samhälle anser, man ska ha en tjock hud och kunna ta "kritik" och anpassa sig efter den. Ju hårdare desto bättre. 
 Det värsta av allt är dock de namn och orde vi slänger på oss själva när vi känner att vi inte är tillräckliga i vår existens. Vad gör det för nytta om man trackar ner på sig själv dag ut och dag in? Visst vissa finner motivation ur det, men finner man glädje? Nej jag trodde väl inte det. När gick motivation till att passa in före vår egen lycka? 
 Jag själv har en viss erfarenhet av de yttre påhoppen. Folk som anser att de har med full rätt att anmärka på min kropp, att den är "läskigt smal" att jag "borde äta något" och att jag snart kommer falla sönder för att jag är så anorektiskt smal, som ett skelett". Varför anser folk att de har full rätt att anmärka på något så personligt som min egna kropp? Det hemskaste med dessa kommentarer är att de är mer accepterade i samhället än att kalla någon fet, för alla vill ju vara smala. Eller?  En kommentar om hur smal jag eller någon annan är kan tas lika illa som att få höra hur fet man är. Men dagens ideal är väligt svart och vita, Smal=bra (helst så tunn så att du svajar när vinden får fatt om dig), tjock=hemskt. Fy fan har jag bara att säga om detta.
 De inre namnen och bemärkelserna är jag väl bekant med då jag inte under flera år funnit en enda poasitiv egenskap om mig själv. jag vet hur svårt det är och jag skäms dagligen för att jag föll för samhällets stress press och krav. varför kände jag att jag behövde bli smalare för att bota mina inre problem?För att jag fått lära mig att ifall man är smal är man lycklig. Varför försökte jag ett flertal gånger ta mitt liv? För att jag kände att jag inte dög, att jag var en extra tyngd som ingen ville, kunde, orkade, eller borde behöva bära. 
 
Vi glömmer dagligen bort hur starka vi människor faktiskt är. Jag vi är bara människor, men hur jäklarns bra är inte det? Våran kropp fungerar och är byggd med minimala marginaler för att exakt passa så att vår kropp får liv. Vi kan göra nästintill vad som helst, men framförallt, vi kan göra ingenting. Vad vi behagar att göra är vad vi ska göra. 
Dessa ord, ideal, föväntningar vi lägger på oss själva och andra borde vi skita i och istället leva. 
Jag vill dock avsluta denna allt för långa och röriga text med att säga att vi är människor, och vi är ömtåliga i vårat huvud, i våran själ. egentligen är vi ömtåligar i vår själ och hjärta än vad vår kropp är, så snälla, lägg ner med att slänga skit på andra och även på andra. Vi kan inte leva våra liv rädda för vad som komma skall, om vi kommer att passa in, om vi kommer bli omtyckta. Börja från insidan och jobba dig ut, det kommer ordna sig.
 

I'll be the one if you want me to

 

Svarta duvor och vissna liljor

 
 
 

Det finns alltid nån som ser dig, alltid nån som hör dig

Har inte haft så mycket tid över för bloggen tyvärr under lovet. Har varit mycket med min älskling, varit magsjuk, firat nyår med vänner, tränat, sovit, ätit och levt bra.
 
 

My love

 
 

RSS 2.0