Battle born

Tja! Har vart sjuk på senaste, eller helt ärligt så har jag varit sjuk hela sommaren och nu börjar kroppen sakta men säkert ge upp. Har tänkt på en sak på den senaste tiden, hur jävla starka är inte kroppen? Jag har utsättit den för  saker som man även kan kalla för mord på en kropp, men ännu å lever jag och är under omständigheterna ändå rätt så hel. Under sex år så har jag i omgångar gett min kropp mat under långa perioder där en dagsranson av mat och dryck som skulle kunna fyllas i den lilla bottnen på ett glas. Inte ens en centimeter högt upp. Men ändå så tickade den på. Jag tränade, jag levde som vilket barn som helst och gick i skolan och var aktiv, och ändå så gav den inte upp. Inte nån av alla gånger jag utsättit den för detta. Den har pendlat i vikt (aldrig till normalvikt dock), men ändå upp och ner ca 20 kilo. Men ändå så står jag här, för ögat, hel. Puls som har varit nästintill obefintligg, värden i botten, en temperatur som var nära döden och mycket mer fruktansvärt har den fått utstå, men ändå så har den kämpat för mig när jag har gjort mitt allt för att döda den. Men nu så har jag tyvärr nog tagit det för långt. Efter alla år av svält, tabletter, misshandel av min kropp, både ytligt och inombords, så har den nog till slut gett vika en aningen. Min mage är helt ur balans och det syns på hela mig nu. Jag äter, för jag vill bli bättre, men inget biter, allt bara rinner rakt igenom. Jag ser för ögat ut som ett ytterliggare återfall, men så är det ej. Jag har ett lågt blodtryck(har det vanligtsvis också men nu ännu lägre), hjärtklappning, fryser, minnesproblem, svårt att fokusera, blek och ja, mina ben sticker ut åt alla håll och kanter. Jag äter, men jag svälter ändå. Denna gången dock ofrivilligt. 
Jag mår piss rent utsagt. Jag har svårt att ta mig igenom en vanlig dag utan att fullständigt bryta ihop pågrund av energi och näringsbristen. Jag pressar mig själv hårt dagligen ihoppet om att jag kan göra något bättre, att jag kan ta tillbaka allt, men det är inte så det funkar. Jag får helt enkelt vänta på att dessa 10920398923 testerna kommer ge resultat, men helt ärligt så orkar inte jag och min kropp så mycket mer av det här. 
 
Hoppet är dock det sista som överger än och jag kommer hoppas tills den dagen mitt liv slutar, att detta kommer bli bra, att jag kommer bli bra.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0