Lämnar landet nu amigos


Jul. 11, 2013


15.03

 

Bilder från igår

 

-


Elva månader (och en dag)

 
 
 
 
 
 

It's funny how someone can break your heart and you still love this person with all you have left.

 
 

I'm used to be an empty space, a photograph without a face

 
 
Har läst din blogg ett ganska långt tag nu. Har märkt skillnad på dig, har du blivit sämre igen? Eller är det en för personlig fråga? Förlåt om du tar illa upp!
 
Svar: Hej Jennifer! I frågan om jag blivit sämre så är det lite svårt att förklara, men jag ska försöka:)
Såhär är det och ahr varit i flera år, att jag lidit/lider av depession som är ibland lättare att handskas med och ibland svårare. Jag brukar ha de "djupa" dipparna typ tre gånger per år. När jag är ledsen, stressad eller arg så tar jag ut det över maten. Jag är som en tröstätare fast tvärtom, jag stoppar inte i mig tillräckligt när saker är obalans, eller rättare sagt jag. Eftersom jag redan ligger på minus från början gällande vikt, näring, värden osv så är det inte så bra. Nu är det så att jag sedan början av Juni varit i min "djupa" period i deprissionen. Jag mår därför konstant illa och trött eftersom jag fejkar ett yttre som är glatt och positivt dagligen för vänner och familj. Jag pressar mig att ständigt ha något att göra för att jag är rädd för att stanna upp, stanna upp och tänka till. Jag känner att det är på bristningsgränsen. 
Så ja jag har blivit värre men inte av de anledningarna som folk tror. 
En sak som kanske bidragit till detta är att jag inte träffat min psykolog på några månader av olika oturliga anledningar, och jag känner faktiskt ite att jag kan prata ut med nån (inte ens han egentligen men det lättar ändå lite på trycket). Jag har väldig problem att lita på folk och jag vågar faktskt inte berätta vad jag egentligen känner för jag vill inte såra någon eller tynga ner dem med mina "ckeproblem". Jag tycker själv att jag är bortskämd som går runt och winar om ingenting, bara att en känsla i ig säger att allt är fel och att det är mitt fel. Det finns folk i betydligt värre situatioer som är betydligt starkare och uthålligare än jag och jag skäms när jag nu klagara över mitt mående. 
Men jag vet inte hur länge jag ska behöva stå ut med rösterna i  mitt huvud och smärtan i min kropp, och smärtan över att ebhöva befinna mig i just det, min kropp. 
 
Jag tycker inte att frågan var för personlig. Jag är väldigt öppen om mitt mående på ett visst plan eftersom jag hoppas att det kanske kan hjälpa någon annan där ute. Jag vet själv att andra folks öppenhet om sitt mående har hjälpt mig på ett sätt, jag vet tt det inte bara är jag som känner, tycker, mår, lever, äter och smärtar som jag, och då kändes det faktiskt merr okej för mig att känna och sluta förneka. men att göra det fullt utjobbar jag fortfarande på för jag är fortfarande rädd.
Många tycker nog att jag är för öppen emn jag ska säga det att jag pratar mycket och alla tror att de vet mycket om mig, men det som egentligen betyder något håller jag inom mig. 
Det är ingen fara, det är mänskligt att ha frågor och jag svarar bara på det jag tycker är värt för andra att veta:)
 
 

Jul. 04, 2013


Italien del II

 
 
 
 

Dagen i tre bilder

Till dig som kommenterade inlägget nedan så svarar jag i ett inlägg imorgon då jag har mer tid att förklara:)


Cause they don't even know you, all they see is scars

 
 
Paint yourself a picture
Of what you wish you looked like
Maybe then they just might
Feel an ounce of your pain

Come into focus
Step out of the shadows
It's a losing battle
There's no need to be ashamed

RSS 2.0